Jag gick in på min gamla blogg precis och kollade bak i arkivet. Hittade massa skit. Som när jag skulle börja på TEG, dagen innan skrev jag… “Är lite små (dvs. JÄTTE!) nervös, alla känner varandra och så kommer lilla jag och ska hitta in.” Två veckor senare var det som att jag gått i klassen lika länge som alla andra typ. Sen hittade jag en lista på grejer som jag ville typ ha när jag tar studenten. Dessa grejer, mina damer och herrar, var följande:

• Gått ner 15-20 kilo, om man jämför med nu.
• Vara blond igen.
• Vara brun.
• Inte ha femhundrasjuttonmiljarder finnar. Varken i fejset eller på ryggen. (Detta är däremot lite svårt, jag styr liksom inte över min finn-produktion)
• Ska ha runt tio mvgn. Hur det ska gå till har jag ingen aning.

Första punkten har gått rätt bra, tio kilo mindre iallafall. Andra punkten, check. Tredje punkten, jag har lärt mig att detta är omöjligt, men jag ska försöka vara snäppet ovitare än min klänning. Fjärde punkten, ehh, tror att det är värre nu, men jag överlever. Femte punkten, nej, jag går ut gymnasiet med (håll i hatten) ett mvg. Hurra liksom!

Det var alltså två år sedan jag skrev dessa punkter, även om det känns som ett halvår sen. Puss.

Mitt liv är en jävla bergodal-bana, hatar det. Visst att mitt humör brukar kunna ändras jäkligt snabbt, men nu är det fan galet. Ångesten däremot, den är bestående, och brutal. Bara så ni (katerina) vet. LoL. Puss.

Livet har flytit på förvånansvärt bra. Tills idag. Idag bröt det ut. Eller ihop. Jag alltså. Bröt ihop. Det slog mig. Som en blixt från klar himmel, eller okej, inte klar himmel. Typ mulen himmel med en fejksol framför. Nu har jag panik, ångest och hjärtklappning samtidigt. Det är naaaeijs. Att ta studenten med typ två miljarder poäng ig känns inte så jävla bra. Tvärt emot faktiskt. Det är alltså inte två miljarder poäng, jag bara överdriver. Det känns som det. Skulle lika gärna kunna skita i livet liksom. Jobba på donken resten av livet och bo i en liten sketen etta i åkersberga centrum. De här betygen är liksom startskottet på min framtid. Det är ett jäkla mesigt startskott. Medans alla pluggar vidare, jobbar på ett najs jobb, åker till andra sidan jordklotet (och lämnar mig att gråta i min lilla sketna etta, KÄNN DIG TRÄFFAD KATERINA), så kommer jag läsa på komvux. KuL är rätt ord för det. Nu ska jag gråta lite till för att mitt liv suger och jag gör alla besvikna.